Hoppa till huvudinnehåll
Höst

 

Lövens berättelse

Så föll de till sist. Det modigaste först. Det som vågade släppa taget och sväva rakt ut i det hisnande Okända. Knappt hade det nått marken förrän nästa följde efter. De hade förberett sig under en ganska lång tid. Ända sedan Lövsprickningen hade de vetat att den grönskande, lättjefulla tillvaron högt uppe i Skyn inte skulle vara för Evigt. Det hade de hört den frasande Vårvinden berätta om. Trastarna som pulsade omkring nere i det prassliga förgångna hade sagt samma sak. Att en dag ska även Ni skifta färg, sakta ändra form, låta vinden lyfta Era vingar och bjuda upp till en virvlande, vacker sista Dans, för att sedan varsamt sätta ner Er på marken bland De Som Gick Före.

Vad som skulle hända sedan hade de fått lära sig av Vitsippan, Liljekonvaljen, Skogsstjärnan och Nattviolen. Den ljumma Kvällsluften förde med sig deras Dofter allt som den steg, och för den som kan konsten att läsa en Doft står där alldeles klart och tydligt ett stort och varmt Tack. Tack alla Ni Som Gick Före. Tack för att Ni först grönskade, och sedan föll. Föll och berikade Jorden, gav den all Er kunskap, kärlek och tillit. Utan Er funnes vi icke, visste vi ej vad liv, ljus eller fågelsång var.

Med denna glädjefyllda, berusande visshet i sinnet släppte de allesammans så taget till slut, kastade sig likt dansande Drakar ut i den vinande Hösten. Utan den minsta brådska lekte de tafatt med varann, föll in i gungning och prövade alla tänkbara rytmer och takter. Några ägnade sig åt vild och rasande Tango, medans andra föredrog den mjuka och följsamma Valsen. De hade alla klätt sig i sina vackraste, festligaste kostymer, vilket gjorde att det hela liknade en enda stor Karnevalsyra. Vilken fest! Vilket skådespel! Hela Skogen verkade plötsligt stå i brand! Böljande, gungande, antog de formen av en enda stor Organism. I dagar pågick den, den stora Festen, dygnet runt utan paus eller minsta vilja till vila, som om vore den förhäxad. Här fanns ingen plats för sparat Krut eller falska Blygsamheter. Jantelagen gällde icke här. Ge allt, till absolut sista Andetaget, sista Susningen, sista Sucken!

Och den sista Sucken kom. Så och den sista Susningen och det absolut sista Andetaget, och så småningom närmade de sig långsamt marken. Vart och ett lade de sig bekvämt tillrätta, tills de tillsammans bildade ett enda stort, brokigt Lapptäcke, vackert skiftande i guld och silver, rött och grönt. Där låg de nu, sida vid sida och småprasslade med varandra om den trevliga Festen de just haft, om Livet bland Trädkronorna och om vad som nu väntade dem. Det dröjde ännu ett tag, men så tystnade några, sedan några till, tills de äntligen alla kom till ro. När tystnaden lagt sig och mörkret tätnat, föll de slutligen in i en djup, välförtjänt Slummer, kantad av Drömmar om Nattviolens tunga, sövande Doft. Och med ett leende på de nu bleka, torra läpparna, överlämnade de sig så till den stora Vilan, till Jorden, och till Dem Som Skulle Komma Efter.

 

© Maria Söderberg