Hoppa till huvudinnehåll
Summer

 

Sensommardikt

Än har jag några timmar kvar att ge", sa Sommaren, "med höga, ljusa skyar och ett mjukt, honungsdoftande solsken. Men jag börjar bli sömnig, trött av att glittra och kvittra. Jag har blivit för gammal för sena, skenande nätter med vågor i håret och det ständiga suset i min krona.

Låt mig få slå mig ner på en av mina ännu solvarma klippor och komma till ro. Dra tillbaka mina rötter och ge mina fötter, det lugn som Hösten kan ge. Hösten, som likt ett nyfiket barn redan granskar min grönska, fingrar på den och längtar - om än omedvetet - efter att få göra den till sin. Och det börjar bli dax, alldeles strax faller jag in i min slummer. Låter ljuset blekna, byta skepnad från guld till silver. Låter det yviga, färgstarka, självklara som en gång var Jag, lämna plats, bytas ut, ges tillbaks till vår Jord såsom det en gång gavs till mig, blott till låns. Men sörj icke! Ty lika säkert som Rimfrosten snart plockat vartenda ett av mina gröna blad, varje blomster, varje fjäril, och berikat Jorden med deras näring, lika säkert ska Vintern en dag ge vika, smälta och förgöra sig själv, precis som jag nu längtar efter att få göra. För ingen Natt är för evigt, inte heller någon Dag. Så njut nu, av mina sista, långa strålar innan jag somnar in, sakta drar mig undan, ett par grader i taget för att vila mig stark nog att snart fylla Världen med liv och värme igen."

 

© Maria Söderberg